-
"Kyss mig."
Jag tittade upp på honom, det fåniga leendet på hans läppar gjorde mig osäker, så jag lät bli att ställa mig på tå för att nå upp till hans mjuka läppar, stod kvar som den idioten jag är.
Han verkade förstå.
"Skit i det då."
Jag fick panik när han gjorde ett försök att gå därifrån, att lämna mig, jag grep tag i hans fingrar och öppnade långsamt min mun.
"Gå inte.."
Han vände sig om, och det där flinet var liksom bortblåst.
"Jag stannar om du kysser mig."
"Jag.. Jag orkar inte luta mig upp.."
Han log. Inte ett sånt hånflin, utan ett fint leende bara. Jag ville ju, fast jag vågade inte.
"Nähä, du."
Jag ville säga nåt, jag ville göra nåt, men du stoppade mig.
Det var.. Den bästa kyssen i mitt liv? Var det?
Han lutade sig ned emot mig, jag backade ett par steg tills min rygg nuddade tegelväggen, hans händer kröp upp emot mina axlar, som för att lugna mig. Men oavsett vad så var jag späng, hela min kropp var spänd. Det var liksom han, det kunde ha varit vem som helst, men nu var det han.
Hans läppar lämnade mina för en stund.
"Slappna av."
De var tillbaks igen, och jag kan inte minnas vad jag tänkte just precis då, men jag var lycklig. Trots att hans trasiga läppar smakade svagt av blod, trots att jag på något sätt visste att det här betydde mindre för honom än vad det gjorde för mig. För mig betydde det här nästan allt. För honom.. Ja, kanske att vi kysstes ungefär. Men ändå. Hans läppar mot mina läppar, och jag var nere för räkning. Nästa sekund, minut.. timme? Hur lång tid varade det ens? Hans läppar drogs bort för sista gången, han gav mig den där blicken. Vad den nu betydde. Jag försökte lista ut vad, men hann inte.
"Du sover hos mig inatt. För jag kan inte bara låta dig gå hem nu."
Jag log, han log tillbaks.
"Du är ganska tyst av dig."
Jag nickade.
"Jag gillar dig ändå."
Jag tittade upp på honom, det fåniga leendet på hans läppar gjorde mig osäker, så jag lät bli att ställa mig på tå för att nå upp till hans mjuka läppar, stod kvar som den idioten jag är.
Han verkade förstå.
"Skit i det då."
Jag fick panik när han gjorde ett försök att gå därifrån, att lämna mig, jag grep tag i hans fingrar och öppnade långsamt min mun.
"Gå inte.."
Han vände sig om, och det där flinet var liksom bortblåst.
"Jag stannar om du kysser mig."
"Jag.. Jag orkar inte luta mig upp.."
Han log. Inte ett sånt hånflin, utan ett fint leende bara. Jag ville ju, fast jag vågade inte.
"Nähä, du."
Jag ville säga nåt, jag ville göra nåt, men du stoppade mig.
Det var.. Den bästa kyssen i mitt liv? Var det?
Han lutade sig ned emot mig, jag backade ett par steg tills min rygg nuddade tegelväggen, hans händer kröp upp emot mina axlar, som för att lugna mig. Men oavsett vad så var jag späng, hela min kropp var spänd. Det var liksom han, det kunde ha varit vem som helst, men nu var det han.
Hans läppar lämnade mina för en stund.
"Slappna av."
De var tillbaks igen, och jag kan inte minnas vad jag tänkte just precis då, men jag var lycklig. Trots att hans trasiga läppar smakade svagt av blod, trots att jag på något sätt visste att det här betydde mindre för honom än vad det gjorde för mig. För mig betydde det här nästan allt. För honom.. Ja, kanske att vi kysstes ungefär. Men ändå. Hans läppar mot mina läppar, och jag var nere för räkning. Nästa sekund, minut.. timme? Hur lång tid varade det ens? Hans läppar drogs bort för sista gången, han gav mig den där blicken. Vad den nu betydde. Jag försökte lista ut vad, men hann inte.
"Du sover hos mig inatt. För jag kan inte bara låta dig gå hem nu."
Jag log, han log tillbaks.
"Du är ganska tyst av dig."
Jag nickade.
"Jag gillar dig ändå."
